Livscykel – livsviktig cykling

Svärfar åkte in på sjukhus igen. Det tros vara hjärtat. Jag är frustrerad av att inte kunna göra något. Min pappa överlevde inte en hjärtinfarkt. Jag tänker plötsligt på min egen hälsa, den enda jag möjligen kan påverka. Nu kan jag inte längre skylla på en förkylning som gick över för flera veckor sedan. Eller på vädret. cykel på is

Min kropp och min själ behöver rörelse utomhus. Luft i däcken och ut bara. Jag har aldrig ångrat en cykletur. Inte ens om regnet vällt in tidigare än prognosen, frosten nypt i ansiktet, händer och fötter tappat känseln eller myggen bitit kroppen bucklig.

Under dagens tur skapades blogginlägg efter blogginlägg i i tankarna. Men väl hemma var huvudet tomt. Jag kommer bara ihåg den frusna marken, hjortarna som studsade iväg, rovfågeln som inte uppskatte min närvaro i skogen, de frusna bäckarna och vattenfallen, hästen med den varma mulen. Jag minns det svaga orangerosa ljuset när vintersolen sjönk mot horisonten. Ruset och värmen i kroppen efter en brant stigning.

Men jag minns inga fyndiga formuleringar att blogga. Det kanske är bäst så. Jag är lycklig, jag kan röra mig. Det enda som kommer att göra ont i min kropp är träningsvärk.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *