Mannen i lodenrocken

Om jag tror på Gud?
Jag tror på Ingmar Bergman.
Honom har jag mött,
– utanför Dramaten.

Ikväll visas Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet på en filmkanal. Jag minns mina gymnasielärare som med entusiasm berättade handlingen. Sen placerades skolans alla elever i årskurs 2 i den stora aulan. För att kompensera att filmen visades från en grynig VHS-kopia utan gråskala placerades två(!) tv-apparater, en på var sida av aulan. Med burkigt ljud på hög volym och knappt läslig text genomleds filmvisningen. Förväntansfulla lärare väntade på våra reaktioner. Vi var tystare än döden. Och lika berörda.

Jag intresserade mig inte längre för film efter den händelsen.

Tjugo år senare hade jag sakta omvänts och studerade vid en filmskola i huvudstaden. Tre gånger mötte jag filmens gigant.

Första gången såg jag en figur i lång
lodenrock stilla traska runt i Filmhuset. Alla som passerade gick runt mannen i bågar och bugade. Jag tyckte inte han var tillräckligt bergmanlik. Trodde det var nån förvirrad person och att alla spelade med.

Andra gången klev Bergman ut från Dramatens sceningång när jag rundade ett hörn. Han såg mig inte fast vi höll på att krocka. Men jag kände igen rocken.

Tredje gången såg jag mannen i Filmhuset igen. Han skred runt och såg kontemplativ ut. Jag ställde ner stativ och lådor med kamerautrustning som tyngde mina armar. Plötsligt såg mannen i lodenrocken på mig. Han mötte snabbt min blick. Han såg ut att tänka förstående ”ja ja en som vill bli filmare, i början av karriären”.

Jag borde ha sett Det sjunde inseglet ikväll. Men det tog fortfarande emot.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *