Ha nåt att säga

Jag var mestadels tyst i skolan under högstadie- och gymnasietiden. Jag tyckte inte att jag hade så mycket att säga. Kompisarna var få. Vuxenvärlden lyssnade inte. Så jag blev tyst för ingen verkade bry sig om vad jag tyckte och tänkte.

En dag på gymnasiet, kanske i andra årskursen, hade jag ett samtal med min klassföreståndare. Jag minns hans arbetsvrå med lagerhyllor fyllda av böcker som avdelare mot andra lärares arbetsplatser i samma rum. Ljuset och doften av papper minns jag också. Men mest vad han sa.

– Du borde prata mer.
– Men jag har inget att säga.
– Jo du har massor att säga.

Jag tänkte på det väldigt mycket och länge. Vad läraren menade. Hade jag verkligen nåt att säga? Vad var det läraren såg som jag inte sett hos mig själv? Orden tog jag med mig genom livet och de har hjälpt mycket.fotavtryck på sandstenshäll

Nu har jag väldigt lätt för att prata och tycker om att kommunicera. Fast det är svårare att kommunicera i text. När jag ska blogga vill jag ha nåt att säga. Varför hoppade jag på #Blogg100, jag har ju ingenting att säga? Hittills har jag bloggat ointressanta vardagligheter eller gnäll på vintern. Panik! Jag måste väl ha nåt annat att säga än att prata om vädret?

Jag vill utrycka nåt viktigt och sätta spår. Skärpning. Behöver öva på att blogga och snabbt få ur mig nåt av värde för världen. Eller?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *