På äventyr med fasters pjäxor

Alltid redo med fasters pjäxor.

Alltid redo med fasters pjäxor.

Min fasters gamla skidpjäxor har vandrat länge med mig genom livet. Det var längesedan jag hade ett par skidor att sätta dem på. Under studietiden när det var lite inne med second hand, och vintage inte var uppfunnet, använde jag dem ibland som vardagsskor.

Pjäxorna är det enda som passar till mina långfärdsskridskor. Har inte tagit mig för att köpa ett par bättre kängor för skridskor som går att använda var femte år eller så.

En spegel helt för mig själv.

En spegel helt för mig själv.

Inte ens var femtonde år har jag upplevt så magisk is som idag. Vindstilla, värmande senvintersol, tyst is. Resterna av cementfabriken som transformerats till bland annat foderfabrik blir nästan… snygg?

Till och med en industri är tjusig mot spegelis.

Till och med en industri är tjusig mot spegelis.

Kroppen är ovan vid skridskorna men det behövs inte många skär för att glida långt. Isen är otroligt blank med få sprickor och minimal friktion.

Jämntjock och blank med små, små bubblor som ett mörkgrönt golv. Svindlande känsla med det okända mörka där under.

Isen är ovanligt tyst. Desto mer hoppar hjärtat till vid en knall. En frusen spricka i hamninloppet knakar till under skenorna. Jag är på fel sida, utsidan. Isen bakom mig ligger fortfarande hel. Är drygt 60 kg för mycket för en decimeter sötvattenis? Rabblar tabeller jag läst om istjocklekar och bärighet. Nej jag är inte en bil. Det ska hålla.

Gäller farleden även skridskor?

Gäller farleden även skridskor?

Det är nog lugnt. Vågar fortsätta till inseglingsrännan. Inga fartyg har rört vid isen på ett tag. Intill en infrusen babordsprick smäller isen igen. Jag rundar en fyr, fler isknallar, och girar fegt inåt viken igen.

Senvintersolen värmer i ryggen. Plötsligt blir det mörkt och en fuktig kall vind sveper in. Några minuter efter att jag kisade mot solen i farleden är det grått och mörkt.

Det blev mörkt strax före solnedgången av tjock dimma som vällde in från Storvänern.

Det blev mörkt strax före solnedgången av den tjocka dimman som vällde in från Storvänern.

Kinnekulle och industriernas siluetter försvinner i ett grått töcken. Det går snabbt, snart syns knappt land. Känns tryggt att viken är hästskoformad. Större sannolikhet att köra på Västergötland än att hamna långt bort i Värmland eller Dalsland.

Från ingensstans kom dimman.

Från ingenstans kom dimman.

Sjöväder. Inget att leka med. En och en halv timma i solen fick jag. Fast tiden stod stilla.

 

Jag är beroende av att leva på, i och vid vatten. Bättre än så här blir det inte. Andas och lever. Lika svårt att vända tillbaka som att kliva upp från ett bad i sjön en varm sommardag.

Dimman lättar något över isen och solljusets sista försök att leta sig fram färgar luften guldrosa.

Dags att ta av skridskorna och lägga till.

Dags att ta av skridskorna och lägga till.

 

Stannar för att se månen stiga upp över land och fyrarna börja blinka. Gröna ensfyrar. Hamnljusen är tända och visar vägen till land.

Jag måste ringa min faster och berätta vad hennes gamla pjäxor har varit med om idag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *