Uppbrott

20130302-232612.jpg

Sjöråsviken utanför Hönsäters hamn i Vänern.

Idag har jag provat en trekant… av is. Upplevelsen för knappt en vecka sedan på klar blankis var så starkt att jag ville prova igen. Även om dagstemperaturerna nått caffe-latte-utomhus-med-solglasögon och vinden varit hård de senaste dagarna.

Farleden med fyren jag rundade på skridskor är nu isfri. Snön på isen av den inre delen av viken är förvandlad till sörja. Längre ut hägrar den snöfria, friktionsfria fantastiska isen. Isen är stilla och tyst. Flera långa sprickor tvärs över viken har redan tagit upp spänningarna.

Med vinden i ryggen glider jag ut mot den blanka snöfria isen. Vinden knuffar mig på långfärdsskridskorna utan ansträngning några hundra meter ut på viken. Isens tjocklek är oförändrad men en flera decimeter bred och några hundra meter lång spricka hindrar min framfart. Viken är täckt av isflak stora som hela kvarter. Men vad händer om de börjar förflytta sig? Jag fortsätter längs med den stora sprickan i riktning mot närmaste fastland. Jag hindras av en annan spricka som möter den förra och befinner mig på en kil av is. Om kilen av is inte är en del av den fasta isen över viken står jag på en flytande triangel, visserligen omgiven av andra stora flak som inte flyter helt fritt omkring.

Med mina erfarenheter i Hemvärnet från eftersök tänker jag på de kostsamma insatserna och resurserna som krävs när människor försvinner. Vad kostar en helikopter för att vinscha upp en skridskoåkare från ett isflak? Jag bestämmer mig och lyckas med en sorts skutt på skridskorna och lämnar istriangeln. Besviken tvingas jag ge upp hoppet om ännu en dag på Sjöråsvikens yta och återvänder till Hönsäters hamn.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *