Knapparnas århundrade

20130307-223710.jpgNär jag var barn fanns det inga knappar att trycka på.

Farmor Alice, född 1909 reflekterade över utvecklingen under sitt liv. Hon växte inte upp med elektricitet eller någon spis med knappar eller vred. Inte heller någon radio.

Hundra år efter att Alice föddes släpptes Nokias E72, i juni 2009. Några år senare sveps det över släta blanka skärmar. Är knapparna på väg bort för gott?

Jag har fått ta över en mobil i mitt nya jobb. En med knappar på. Det känns nästan lite spännande att trycka på såna igen.

Nytt blankt blad… skärm

Förväntningar inför nytt jobb. Mac – PC, OS – Windows? Arbetsplats med dagsljus eller bakom vägg?

Jag möttes av den största iMac jag sett, gigantisk skärm. Trådlös mus. Fönsterutsikt. En välkommen-blomma, nya block och pennor. Ett postfack med mitt namn och post. Inloggning till alla system och meddelanden i mejlen. Introduktion och ett varmt välkomnande.

Mitt största problem var att disponera programfönstren på jätteskärmen. Att flytta pekaren över den nästan oändliga blanka ytan. Mac – jag är lycklig. Det här blir bra.

Den blanka stora skärmen påminner mig om skridskoisen för en vecka sedan. På äventyr med fasters pjäxor

Katter – mindfullnessexperter

20130305-213832.jpgTvå stora runda ögon och ett kurr var det första som mötte mig i morse. Jag ska inte ha katter i sängen eller katter överhuvudtaget. Men det ger ro i sinnet. Kroppen däremot upplever kattpartiklarna som fiender att bekämpa med snor, tårar och andnöd.

Den lilla randiga gästen fick vara hos oss på retreat ett dygn. Matte, grannen är bortrest och lilla katten och hennes tre större bröder får tillsyn några gånger om dagen. Lilla honan trivs bäst som ensamkatt. Det är inte lätt att vara tillsammans med tre andra rastlösa innekatter.

Med förebyggande preparering av allergimediciner går det ganska bra att ha en spinnande katt vid sin sida en stund. Översvallande tillgiven och nöjd med den odelade uppmärksamheten. Ömsesidig antistress. Katter tycks vara fenomenala på mindfullness.

I natt ingen katt men hår kvar på täcket. Försöker mig på att leva in i kattens tillvaro. Här, nu somnar snart…

Uppbrott

20130302-232612.jpg

Sjöråsviken utanför Hönsäters hamn i Vänern.

Idag har jag provat en trekant… av is. Upplevelsen för knappt en vecka sedan på klar blankis var så starkt att jag ville prova igen. Även om dagstemperaturerna nått caffe-latte-utomhus-med-solglasögon och vinden varit hård de senaste dagarna.

Farleden med fyren jag rundade på skridskor är nu isfri. Snön på isen av den inre delen av viken är förvandlad till sörja. Längre ut hägrar den snöfria, friktionsfria fantastiska isen. Isen är stilla och tyst. Flera långa sprickor tvärs över viken har redan tagit upp spänningarna.

Med vinden i ryggen glider jag ut mot den blanka snöfria isen. Vinden knuffar mig på långfärdsskridskorna utan ansträngning några hundra meter ut på viken. Isens tjocklek är oförändrad men en flera decimeter bred och några hundra meter lång spricka hindrar min framfart. Viken är täckt av isflak stora som hela kvarter. Men vad händer om de börjar förflytta sig? Jag fortsätter längs med den stora sprickan i riktning mot närmaste fastland. Jag hindras av en annan spricka som möter den förra och befinner mig på en kil av is. Om kilen av is inte är en del av den fasta isen över viken står jag på en flytande triangel, visserligen omgiven av andra stora flak som inte flyter helt fritt omkring.

Med mina erfarenheter i Hemvärnet från eftersök tänker jag på de kostsamma insatserna och resurserna som krävs när människor försvinner. Vad kostar en helikopter för att vinscha upp en skridskoåkare från ett isflak? Jag bestämmer mig och lyckas med en sorts skutt på skridskorna och lämnar istriangeln. Besviken tvingas jag ge upp hoppet om ännu en dag på Sjöråsvikens yta och återvänder till Hönsäters hamn.

Mot nytt jobb

20130301-153822.jpg

Jag njuter av förväntan inför något nytt och av tulpanerna.

För strax över tre månaders sedan satt jag här på post i loungen. Alltså Postbaren på Clarion Hotel Post i Göteborg. Jag skrev en jobbansökan för en tjänst som verkligen kändes intressant.

För ganska exakt tre månader sedan satt jag här igen och löste en uppgift, ett arbetsprov inför det första intervjutillfället. Den första snön yrde utanför.

Några intervjuer och månader senare sitter jag här sista gången inför mitt nya jobb som webbredaktör. På spårvagnarna som rullar förbi utanför i den tidiga vårsolen görs reklam för en ny butik i företaget där jag kommer att jobba. Gissa var.

Från mobilt till stationärt

20130301-160727.jpg

Mitt färgkoordinerade flexibla kontor.

Efter att i några år ha haft ett mobilt kontor och slagit mig ner i lobbyer på hotell, på kaféer, på stadsbibliotek i olika småstäder, hemma eller i trädgården kommer jag att bli stationär.

Var det en slump att dragkedjan på min datorväska gav upp idag? På måndag börjar jag mitt nya jobb!

Nålar mot min kropp

Idag fick jag rådet av en sjuksköterska att tatuera mig.

Vanligtvis är det svårt att tappa blod från mig. Den här sjuksköterskan lyckades på direkten få in en nål i armvecket utan att det kändes. Han föreslog att jag skulle tatuera in en pil mot kärlet som det fungerade att sticka i så lätt.

Sen svimmade jag nästan. Det blir nog inte fler nålar mot min kropp.

Jag har deltagit i Skaraborgsprojektet som är ett forskningsprojekt om högt blodtryck och diabetes som pågått i Skaraborg sedan 1977. Jag ger hellre min kropp till forskning levande.

Vatten i flytande form

Dagen har handlat om något livsviktigt. Rent vatten. Vattenkvaliteten har det inte varit något större fel på, men att få det till kranarna. Enskild brunn, hydrofor och vattenpump är jag inte expert på men vet en hel del nu.

I samråd med grannen som vattnet delas med kom vi överens om att byte av vattenpumpen var nödvändigt. VVS-firman bestämde dag och jag förberedde mig på en dag utan vatten och delvis el. Strömmen behövde brytas för att få strömmande vatten liksom.

På morgonen bestämde sig den gamla pumpen tydligen för att stupa på mållinjen. En timma innan VVS-firmans bil svängde upp sinade vattnet. Sex timmar senare rann vattnet igen, från 65 meters djup under markytan.

Vilken lyx med rent fint dricksvatten och en elektrisk pump som bekvämt serverat det. Så lätt att ta för givet. Sex timmar utan fick mig att tänka på dem som aldrig har rent vatten.

Bokköpstopp och rea

Det finns väldigt många bokstäver i vårt hus. Många berättelser mellan pärmar i hyllor och i travade högar på golvet. Vi kan nog bygga ett litet hus till av böcker. Därför har vi köpförbud av böcker. En regel som överträds dåd och då. Det får bara köpas tunna böcker, helst pocket utan onödigt skrymmande pärmar.

Jag skulle inte köpa något på bokrean

20130226-233241.jpg

1Q84 skulle väl alla läsa för ett tag sedan? Doppler valde för färgerna och en cyklist på omslaget.

Jag slank bara in för att visa mitt stöd för den fysiska bokhandeln. Där råkade jag bara köpa två böcker. Den ena för omslagets skull och den andra för att det var en sån där bok som alla skulle läsa härom året. Fem centimeters tjocklek totalt.

Vid hemkomsten kommer erkännandet från min andra hälft. Han har också råkat passera en bokhandel. Han är inte så avhållssam, konsumerar bokstäver i en rasande fart. Den högen är 15,5 cm fördelat på sju böcker. Inte en enda pocketbok.

Vilken golvyta ska nyinköpen staplas på? Vilket håll ska huset byggas ut åt? Hur många olästa böcker har vi redan? Utegångsförbud under bokrean nästa år?

På äventyr med fasters pjäxor

Alltid redo med fasters pjäxor.

Alltid redo med fasters pjäxor.

Min fasters gamla skidpjäxor har vandrat länge med mig genom livet. Det var längesedan jag hade ett par skidor att sätta dem på. Under studietiden när det var lite inne med second hand, och vintage inte var uppfunnet, använde jag dem ibland som vardagsskor.

Pjäxorna är det enda som passar till mina långfärdsskridskor. Har inte tagit mig för att köpa ett par bättre kängor för skridskor som går att använda var femte år eller så.

En spegel helt för mig själv.

En spegel helt för mig själv.

Inte ens var femtonde år har jag upplevt så magisk is som idag. Vindstilla, värmande senvintersol, tyst is. Resterna av cementfabriken som transformerats till bland annat foderfabrik blir nästan… snygg?

Till och med en industri är tjusig mot spegelis.

Till och med en industri är tjusig mot spegelis.

Kroppen är ovan vid skridskorna men det behövs inte många skär för att glida långt. Isen är otroligt blank med få sprickor och minimal friktion.

Jämntjock och blank med små, små bubblor som ett mörkgrönt golv. Svindlande känsla med det okända mörka där under.

Isen är ovanligt tyst. Desto mer hoppar hjärtat till vid en knall. En frusen spricka i hamninloppet knakar till under skenorna. Jag är på fel sida, utsidan. Isen bakom mig ligger fortfarande hel. Är drygt 60 kg för mycket för en decimeter sötvattenis? Rabblar tabeller jag läst om istjocklekar och bärighet. Nej jag är inte en bil. Det ska hålla.

Gäller farleden även skridskor?

Gäller farleden även skridskor?

Det är nog lugnt. Vågar fortsätta till inseglingsrännan. Inga fartyg har rört vid isen på ett tag. Intill en infrusen babordsprick smäller isen igen. Jag rundar en fyr, fler isknallar, och girar fegt inåt viken igen.

Senvintersolen värmer i ryggen. Plötsligt blir det mörkt och en fuktig kall vind sveper in. Några minuter efter att jag kisade mot solen i farleden är det grått och mörkt.

Det blev mörkt strax före solnedgången av tjock dimma som vällde in från Storvänern.

Det blev mörkt strax före solnedgången av den tjocka dimman som vällde in från Storvänern.

Kinnekulle och industriernas siluetter försvinner i ett grått töcken. Det går snabbt, snart syns knappt land. Känns tryggt att viken är hästskoformad. Större sannolikhet att köra på Västergötland än att hamna långt bort i Värmland eller Dalsland.

Från ingensstans kom dimman.

Från ingenstans kom dimman.

Sjöväder. Inget att leka med. En och en halv timma i solen fick jag. Fast tiden stod stilla.

 

Jag är beroende av att leva på, i och vid vatten. Bättre än så här blir det inte. Andas och lever. Lika svårt att vända tillbaka som att kliva upp från ett bad i sjön en varm sommardag.

Dimman lättar något över isen och solljusets sista försök att leta sig fram färgar luften guldrosa.

Dags att ta av skridskorna och lägga till.

Dags att ta av skridskorna och lägga till.

 

Stannar för att se månen stiga upp över land och fyrarna börja blinka. Gröna ensfyrar. Hamnljusen är tända och visar vägen till land.

Jag måste ringa min faster och berätta vad hennes gamla pjäxor har varit med om idag.