Höstfint på Kinnekulle

Sidan tillägnas särskilt mamma och bror som vägrar Facebook. Här kan ni se lite av den tjusiga hösten på Kinnekulle.

 

Innan isen sjungit färdigt

IMG_4934

Snygga mönster.

Den öppna Vänern äter sig in på min skridskois. Farleden och Hönsäters hamn är öppen men Sjöråsviken är istäckt. Isen är tjockare än för två veckor sedan men den har krympt till ytan och sjunger mer. Jag betraktar en ny spricka och konstaterar att isen på den yttre sidan rör sig sakta upp och ner. Det är som om isen lever och andas.

Medan jag betraktar isens liv får jag sällskap av två andra åkare på långfärddskridskor. De vill ha tips. Jag har inte så mycket att tipsa om, står och begrundar en spricka som en fåne. Värderar min iskunskap och om den räcker för att bedöma säkerheten.

IMG_4940

Kinnekulles siluett.

De andra skridskoåkarna ger sig utan betänkligheter över en vall av issjok som skjutits ihop när två stora isar mötts. Likt bergskedjor som bildas av hopskjutna plattor. I skarven flyter vatten på isen och den klagar av tyngden från skridskoåkarna.

De är välutrustade med dyra fina friluftskläder. Går de att lita på? Jag gör en samlad kalkyl av min iskunskap, isläget, vinden, de andra åkarnas förmodade kunskaper och kommer fram till att jag också ska prova. Dessutom är jag inte ensam längre. De andra borde höra min visselpipa om den blir nödvändig att använda.

IMG_4939

Industrier i Hällekis.

Det är inte enkelt att ta sig över. Väl på andra sidan känns det tryggt. Tjärholmarna ger lä och isen är tystare.

Jag tar så småningom farväl av den tjusande isen. Det kanske är sista gången i år den bär. Snart har isen sjungit färdigt.

Tidigare äventyr på is 2 mars http://metha.olifantmedia.se/2013/03/02/uppbrott och 25 februari http://metha.olifantmedia.se/2013/02/25/pa-aventyr-med-fasters-pjaxor.

På äventyr med fasters pjäxor

Alltid redo med fasters pjäxor.

Alltid redo med fasters pjäxor.

Min fasters gamla skidpjäxor har vandrat länge med mig genom livet. Det var längesedan jag hade ett par skidor att sätta dem på. Under studietiden när det var lite inne med second hand, och vintage inte var uppfunnet, använde jag dem ibland som vardagsskor.

Pjäxorna är det enda som passar till mina långfärdsskridskor. Har inte tagit mig för att köpa ett par bättre kängor för skridskor som går att använda var femte år eller så.

En spegel helt för mig själv.

En spegel helt för mig själv.

Inte ens var femtonde år har jag upplevt så magisk is som idag. Vindstilla, värmande senvintersol, tyst is. Resterna av cementfabriken som transformerats till bland annat foderfabrik blir nästan… snygg?

Till och med en industri är tjusig mot spegelis.

Till och med en industri är tjusig mot spegelis.

Kroppen är ovan vid skridskorna men det behövs inte många skär för att glida långt. Isen är otroligt blank med få sprickor och minimal friktion.

Jämntjock och blank med små, små bubblor som ett mörkgrönt golv. Svindlande känsla med det okända mörka där under.

Isen är ovanligt tyst. Desto mer hoppar hjärtat till vid en knall. En frusen spricka i hamninloppet knakar till under skenorna. Jag är på fel sida, utsidan. Isen bakom mig ligger fortfarande hel. Är drygt 60 kg för mycket för en decimeter sötvattenis? Rabblar tabeller jag läst om istjocklekar och bärighet. Nej jag är inte en bil. Det ska hålla.

Gäller farleden även skridskor?

Gäller farleden även skridskor?

Det är nog lugnt. Vågar fortsätta till inseglingsrännan. Inga fartyg har rört vid isen på ett tag. Intill en infrusen babordsprick smäller isen igen. Jag rundar en fyr, fler isknallar, och girar fegt inåt viken igen.

Senvintersolen värmer i ryggen. Plötsligt blir det mörkt och en fuktig kall vind sveper in. Några minuter efter att jag kisade mot solen i farleden är det grått och mörkt.

Det blev mörkt strax före solnedgången av tjock dimma som vällde in från Storvänern.

Det blev mörkt strax före solnedgången av den tjocka dimman som vällde in från Storvänern.

Kinnekulle och industriernas siluetter försvinner i ett grått töcken. Det går snabbt, snart syns knappt land. Känns tryggt att viken är hästskoformad. Större sannolikhet att köra på Västergötland än att hamna långt bort i Värmland eller Dalsland.

Från ingensstans kom dimman.

Från ingenstans kom dimman.

Sjöväder. Inget att leka med. En och en halv timma i solen fick jag. Fast tiden stod stilla.

 

Jag är beroende av att leva på, i och vid vatten. Bättre än så här blir det inte. Andas och lever. Lika svårt att vända tillbaka som att kliva upp från ett bad i sjön en varm sommardag.

Dimman lättar något över isen och solljusets sista försök att leta sig fram färgar luften guldrosa.

Dags att ta av skridskorna och lägga till.

Dags att ta av skridskorna och lägga till.

 

Stannar för att se månen stiga upp över land och fyrarna börja blinka. Gröna ensfyrar. Hamnljusen är tända och visar vägen till land.

Jag måste ringa min faster och berätta vad hennes gamla pjäxor har varit med om idag.

Nattfotografi – Djurgårdens ljus

Jag kan inte få nog av jämförelser. Platser förr och nu, olika årstider, olika tidpunkter på dygnet, i olika väder och ljus. En plats men så olika.

I över en månads tid har stativet med kameran stått vid balkongen i sovrummet. När jag inte kan sova smyger jag fram med en liten LED-lampa för att inte snubbla på stativets krokben och väcka den som sover. Öppnar slutaren och väntar stilla utan att göra rörelser i det snart 150-åriga lite svajiga golvet.

Ibland är ljuset fantastiskt, ibland grått och ledsamt. En bil som passerar lyser upp stammen och grenverket på den gamla ståtliga eken. Ljusen från industrin färgar röken och molnen från orange till violett och ger en apokalyptisk stämning. I klart väder syns blinkande fyrar i Vänern och ett svagt sken från Skoghall tvärs över sjön. Stjärnor och planeter ser ut som små hål på natthimlen. Jag känner mig väldigt närvarande som en del av världen. Drar några djupa andetag och känner att jag kan somna snart. Säger godnatt till världen och naturreservatet DjurgårdenKinnekulle.

Ljus och mörker

Kontrasterna mellan de gamla ståtliga ekarna i naturreservatet och ljuset från en modern industri som färgar dimman från Vänern. Ljuset från fullmånen. Så vackert. Så mycket i ett. Stativ och lång slutartid. Från balkongen vid sovrummet. Jag är lycklig, men också fylld av saknad.
nattfoto
Här bodde min pappa i över tjugo år. Varje morgon drog han upp persiennerna för att se färgen på vattnet som skymtar mellan träden. Han kunde inte bo på en plats utan att se stort öppet vatten. Nu har jag tagit över. Min pappa fick sin sista vila där ute i vattnet så att han kan se färgen. Jag hade velat visa bilden för pappa. Vi köpte varsin kamera, Nikon skulle det vara, och pratade mycket om fotografi hans sista höst. Godnatt pappa.