Det blåser inte scorm

I två dagar har jag varit på kurs och lärt om ett verktyg för e-learning och vet att det finns något som kallas SCORM, Sharable Content Object Reference Model.

Jag har nästan inte hunnit tänka på annat än allt jag lärt mig. En timma promenerar jag runt i snålblåst för att kyla ner huvudet.

20130313-224014.jpg

I Gamla stan betraktar jag sneda hus och funderar över hur det kan ha varit en gång i tiden innan turistkommersen fanns där. Hur det luktade och hur det lät. Träskor mot gatsten, ekon mellan husen? Fanns det plats för hästar? Vilka människor bodde där och vad arbetade de med?

Skymningen faller och butikerna stänger. Rinnande ljus tänds på matställen och ska locka in oss frusna och lätt hungriga. Jag är mest trött, uttröttad och vänder tillbaka mot hotellet. Det blåser inte scorm… storm men det är ännu vinterkallt.

Knapparnas århundrade

20130307-223710.jpgNär jag var barn fanns det inga knappar att trycka på.

Farmor Alice, född 1909 reflekterade över utvecklingen under sitt liv. Hon växte inte upp med elektricitet eller någon spis med knappar eller vred. Inte heller någon radio.

Hundra år efter att Alice föddes släpptes Nokias E72, i juni 2009. Några år senare sveps det över släta blanka skärmar. Är knapparna på väg bort för gott?

Jag har fått ta över en mobil i mitt nya jobb. En med knappar på. Det känns nästan lite spännande att trycka på såna igen.

Uppbrott

20130302-232612.jpg

Sjöråsviken utanför Hönsäters hamn i Vänern.

Idag har jag provat en trekant… av is. Upplevelsen för knappt en vecka sedan på klar blankis var så starkt att jag ville prova igen. Även om dagstemperaturerna nått caffe-latte-utomhus-med-solglasögon och vinden varit hård de senaste dagarna.

Farleden med fyren jag rundade på skridskor är nu isfri. Snön på isen av den inre delen av viken är förvandlad till sörja. Längre ut hägrar den snöfria, friktionsfria fantastiska isen. Isen är stilla och tyst. Flera långa sprickor tvärs över viken har redan tagit upp spänningarna.

Med vinden i ryggen glider jag ut mot den blanka snöfria isen. Vinden knuffar mig på långfärdsskridskorna utan ansträngning några hundra meter ut på viken. Isens tjocklek är oförändrad men en flera decimeter bred och några hundra meter lång spricka hindrar min framfart. Viken är täckt av isflak stora som hela kvarter. Men vad händer om de börjar förflytta sig? Jag fortsätter längs med den stora sprickan i riktning mot närmaste fastland. Jag hindras av en annan spricka som möter den förra och befinner mig på en kil av is. Om kilen av is inte är en del av den fasta isen över viken står jag på en flytande triangel, visserligen omgiven av andra stora flak som inte flyter helt fritt omkring.

Med mina erfarenheter i Hemvärnet från eftersök tänker jag på de kostsamma insatserna och resurserna som krävs när människor försvinner. Vad kostar en helikopter för att vinscha upp en skridskoåkare från ett isflak? Jag bestämmer mig och lyckas med en sorts skutt på skridskorna och lämnar istriangeln. Besviken tvingas jag ge upp hoppet om ännu en dag på Sjöråsvikens yta och återvänder till Hönsäters hamn.

Nålar mot min kropp

Idag fick jag rådet av en sjuksköterska att tatuera mig.

Vanligtvis är det svårt att tappa blod från mig. Den här sjuksköterskan lyckades på direkten få in en nål i armvecket utan att det kändes. Han föreslog att jag skulle tatuera in en pil mot kärlet som det fungerade att sticka i så lätt.

Sen svimmade jag nästan. Det blir nog inte fler nålar mot min kropp.

Jag har deltagit i Skaraborgsprojektet som är ett forskningsprojekt om högt blodtryck och diabetes som pågått i Skaraborg sedan 1977. Jag ger hellre min kropp till forskning levande.

WordPress-app för alla lägen

Min favoriserade WordPress-app för att blogga till direkt från min iPhone kraschar vid start efter senaste uppdateringen till 3.5. Gårdagens #Blogg100-inlägg blev inte av eftersom jag vant mig vid att mobilblogga i stationärt läge från sängen. I alla fall de dagar som är fyllda av så mycket annat än att stryka tangenterna på min gulle-Mac.

**Note** If you are getting a stuck menu after the 3.5 update, simply swipe the grey bar at the top from left-to-right to get it working again. We are working on a fix for this issue and thank you for your patience!

Det verkar fungera att klappa snällt som utvecklarna föreslår för att få appen att fungera tills de fixat buggen. Ja men dåså. Äntligen kan jag gå och lägga mig tryggt igen.


26 februari, 2013

Ni finns en uppdatering 3.5.1 med buggfix för kraschen vid start av appen. Ordningen är återställd.

Ha nåt att säga

Jag var mestadels tyst i skolan under högstadie- och gymnasietiden. Jag tyckte inte att jag hade så mycket att säga. Kompisarna var få. Vuxenvärlden lyssnade inte. Så jag blev tyst för ingen verkade bry sig om vad jag tyckte och tänkte.

En dag på gymnasiet, kanske i andra årskursen, hade jag ett samtal med min klassföreståndare. Jag minns hans arbetsvrå med lagerhyllor fyllda av böcker som avdelare mot andra lärares arbetsplatser i samma rum. Ljuset och doften av papper minns jag också. Men mest vad han sa.

– Du borde prata mer.
– Men jag har inget att säga.
– Jo du har massor att säga.

Jag tänkte på det väldigt mycket och länge. Vad läraren menade. Hade jag verkligen nåt att säga? Vad var det läraren såg som jag inte sett hos mig själv? Orden tog jag med mig genom livet och de har hjälpt mycket.fotavtryck på sandstenshäll

Nu har jag väldigt lätt för att prata och tycker om att kommunicera. Fast det är svårare att kommunicera i text. När jag ska blogga vill jag ha nåt att säga. Varför hoppade jag på #Blogg100, jag har ju ingenting att säga? Hittills har jag bloggat ointressanta vardagligheter eller gnäll på vintern. Panik! Jag måste väl ha nåt annat att säga än att prata om vädret?

Jag vill utrycka nåt viktigt och sätta spår. Skärpning. Behöver öva på att blogga och snabbt få ur mig nåt av värde för världen. Eller?

Digitalt deltagande – att sätta spår

Näst sista dagen på mitt vikariat som webbkommunikatör. En dag kvar att försöka påverka, förändra mot ökat digitalt deltagande. Försöka att inspirera och avdramatisera, ge svar på farhågorna om sociala medier.

Kommuninvånarna finns redan i sociala medier. Pressen som vill förmedla vad som händer i kommunen efterfrågar material från sociala medier. Ni sänder väl via Bambuser? Frågor kommer om varför det inte finns ett Twitterkonto.

Jag lyckades övertyga tillräckligt mycket för att få uppdraget att ta fram riktlinjer för sociala medier! Skriver, skriver om. Det måste bli bra och användbart.

Men tar någon vid arbetet efter mig? Kommer det att prioriteras bort? Vad händer när jag inte längre engagerar och tjatar? Förhoppningsvis har jag startat en liten förändring. Och förståelse för att det inte går att vägra att delta i sociala medier när omvärlden finns där.

Ringa med knappar

Idag lyfte jag på en lur. En separat lur som satt fast med en vriden sladd i en låda med knappar på. Skärmen på lådan hade dålig upplösning och inte ens färg. En fast telefon. Hur kommer en sån att beskrivas i framtiden? Konceptet att ringa stationärt? Ingen frågar längre ”vad gör du” utan ”var är du” i telefon.

Jag har redan vant mig av vid en fast telefon. Vi har egentligen ett abonnemang men telefonen fungerar inte. Eller den bryter snarare all annan kontakt med omvärlden, med internet och digital-tv:n. Som om den inte ville bli utkonkurrerad.

Vår teleleverantör påstår att inget är fel. Men fel är det. Vi har valt att inte ha telefonen i jacket. Vi surfar hellre och tittar på tv. Den senare gör mest min man. Ni får tweeta mig @olifantmedia.

Utmanande blogglöfte

Nu var det det där med löftet till mig själv. Och till er som möjligen följer min bloggutmaning. Och orken, när intellektet tar paus. Att publicera nåt intressant varje dag. Att göra avtryck – det är inte så lätt. Men att behöva formulera mig, tvinga mig att sätta ihop ord är bra. Fast just ikväll klarar hjärnan inte av att sätta ihop nåt läsvärt.

Människor som vill vara snälla

Bloggosfären har handlat mycket om näthat mot kvinnor efter gårdagens Uppdrag granskning http://www.svt.se/ug/sa-har-nathatet-paverkat-oss. Jag blir rädd för människor. Eller mer besviken än rädd. Rädd för mänsklighetens skull. Men det är inte nattsvart.

I mörkret på vägen hem från tåget. Till fots. Utanför samhällets gatubelysning. En bil kör om, stannar och backar. Föraren undrar om jag ska gå långt i mörkret. Det ska jag inte, men jag blir överlycklig för att det finns snälla främmande människor. Som bryr sig.

Jag har ingen anledning att tro att den här medelålders mannen menar något annat än att hjälpa någon som stretar uppför ett västgötskt berg i femton centimeter nysnö. Jag avböjer ändå en kort lift på några hundra meter. Stegen hem är lätta för jag blir så glad över att människor vill göra snälla saker.