Sängbloggning

Inspirationen och orken att blogga är inte på topp. Lång dag med bergochdalbana från tröga stunder till ljuspunkter.

Jag vill inte bryta utmaningen att delta i Blogg100 med ett inlägg om dagen.

Vill inte heller bara publicera ett YouTube-klipp eller nåt som redan delats till tusen. Här ska bara mitt egna material publiceras för att stimulera skapandet, skrivandet och ge tillfredsställelsen av en bra bild eller en bra formulering.

Nog med metapost.

Tur det finns en app för sängbloggning i mobilen.

Livscykel – livsviktig cykling

Svärfar åkte in på sjukhus igen. Det tros vara hjärtat. Jag är frustrerad av att inte kunna göra något. Min pappa överlevde inte en hjärtinfarkt. Jag tänker plötsligt på min egen hälsa, den enda jag möjligen kan påverka. Nu kan jag inte längre skylla på en förkylning som gick över för flera veckor sedan. Eller på vädret. cykel på is

Min kropp och min själ behöver rörelse utomhus. Luft i däcken och ut bara. Jag har aldrig ångrat en cykletur. Inte ens om regnet vällt in tidigare än prognosen, frosten nypt i ansiktet, händer och fötter tappat känseln eller myggen bitit kroppen bucklig.

Under dagens tur skapades blogginlägg efter blogginlägg i i tankarna. Men väl hemma var huvudet tomt. Jag kommer bara ihåg den frusna marken, hjortarna som studsade iväg, rovfågeln som inte uppskatte min närvaro i skogen, de frusna bäckarna och vattenfallen, hästen med den varma mulen. Jag minns det svaga orangerosa ljuset när vintersolen sjönk mot horisonten. Ruset och värmen i kroppen efter en brant stigning.

Men jag minns inga fyndiga formuleringar att blogga. Det kanske är bäst så. Jag är lycklig, jag kan röra mig. Det enda som kommer att göra ont i min kropp är träningsvärk.

 

Bloggutmaning i 100 dagar

Igår startade jag en utmaning. Att blogga hundra dagar i rad och delta i #Blogg100. Det är Fredrik Wass fel eller förtjänst, på Bisonblog http://bisonblog.se/2013/01/blogg100-andra-sommaren/#comment-4099. Egentligen började de hundra dagarna för en vecka sedan. Så jag får kvarsittning, eller kvarbloggning när de andra har bloggat sig i mål.

#Blogg100-inläggen kommer att följa Methabloggens tema, kommunikation på ett eller annat sätt.

98 dagar kvar…

Digitalt deltagande – en knuff framåt

För snart ett år sedan sökte jag och fick nästan en tjänst som webbkommunikatör i en mindre kommun. Jag kände att mina kunskaper hade passat perfekt för att utveckla, förnya och förbättra den digitala kommunikationen. Men det var jag inte ensam om. Först kom bevikelsen. Sen trösten om att jag kanske inte hade kunnat förändra så mycket om jag fått jobbet. Jag anade ett visst motstånd och skepsis, skrivit om tidigare www.metha.olifantmedia.se/2012/09/12/digitalt-deltagande-och-utanforskap

Nyligen, ett år senare, fick jag en förfrågan om att tillfälligt hoppa in och vikariera för webbkommunikatören. Hen har kämpat för att utveckla och förbättra webben och gjort ett mycket bra jobb utifrån förutsättningarna. Jag kastade mig över uppgiften att lösa alla problem som hopats när den ordinarie webbkommunikatören varit borta. Problemlösning och utveckling triggar mig.

Förutom att utveckla mig själv och mina kunskaper vill jag förbättra när jag ser lösningar. Men det kan gå för fort, vill för mycket. Andra hinner inte med. Jag måste bromsa. Men utvecklingen för digital kommunikation bromsar inte. Jag känner mig som medlare mellan en traditionell analog syn på information (snarare än kommunikation) och en exploderande digital revolution i jämförelse. Eller en digital verklighet och självklarhet för mig. Nu, här, idag.

Förskolorna och skolorna i kommunen har under veckan visat upp sin verksamhet. Fyraåringar använder obehindrat surfplattor inför fascinerade medelålders besökare. Kommunens framtida vuxna medborgare kommer att ställa helt andra krav på tillgänglighet, kommunikation och deltagande. Det går inte att sitta och vänta till dess.

Jag läser Brit Stakstons Gilla-bok på vägen till och från jobbet. Jag behöver inte hålla i någon ratt. Håller i boken som stöd och för att hitta argument. Märker att det finns nyfikenhet och förståelse för nödvändigheten att följa med i utvecklingen. Ljusningar. Kan jag på den korta tiden för mitt vikariat sätta spår? Inspirera, övertyga och sätta igång en process? I så fall förlåter jag dem som inte förstår. De kommer att få se.

 

 

Digitalt deltagande och utanförskap

Jag funderar mycket över hur man ska få alla människor att delta digitalt. Ännu har jag ingen fenomenal lösning. Kanske löser det sig med tiden. Men jag tror att många väljer bort en digital närvaro utan att riktigt veta vad det innebär. För att det verkar svårt, onödigt, dyrt eller för att man är emot digitala och sociala medier och i största allmänhet.

På en anställningsintervju för en tjänst som webbkommunikatör i en mindre kommun blev jag tillfrågad om nyttan med sociala medier, exempelvis Facebook. Säkert blev jag testad men det verkade finnas en stor personlig skepsis mot nyttan och tron att det skulle ta för mycket tid.

Jag redogjorde jag för den senaste statistiken i rapporten Svenskarna och internet 2011 som visar att den åldersgrupp som ökat mest på Facebook i Sverige det senaste året 50+arna. Intervjuaren var ett undantag.
www.iis.se/pressmeddelanden/rapporten-svenskarna-och-internet-2011

Det ligger i en mindre kommuns intresse att framstå som attraktiv, att motverka utflyttning, att locka företag och högutbildad arbetskraft. Att då vifta bort möjligheten att kommunicera och visa sig framåt i olika digitala kanaler framstår för mig obegripligt. Lika lite framgång hade jag i övertygandet  att en välkomnande och väl strukturerad webbplats med balanserad design är nödvändigt.

Enligt 24-timmarswebben finns krav på offentliga webbplatser som drivs av myndigheter och kommuner. Enligt EU skulle de här kraven vara uppfyllda senast 2010. Just den här kommunen har 2012 en lång bit kvar när det gäller struktur och att prioritera vad som är relevant information på sin webbplats. Jag visade konkreta exempel och gav förslag på förbättringar.

Jobbet stod mellan en annan sökande och mig och det var tydligen mycket jämnt. Man föredrog till slut den med journalistisk bakgrund. Givetvis är jag besviken över att inte ha fått tjänsten. Det fanns så mycket att utveckla på den digitala arenan och jag kände att det passade mig precis. I efterhand försöker jag trösta mig med att jag kanske inte hade kunnat förändra så mycket. Tyvärr.

Om en gammelmoster vägrar att använda en mobiltelefon med färgskärm – visst det kan jag leva med. Men en kommun som försöker backa sig in i framtiden gör mig riktigt bekymrad.

Vad som är viktigt

Kommunikation mellan människor

Ibland ställs saker och ting på sin spets. De senaste dagarna har Polisen, Hemvärnet och frivilliga letat efter en man som troligen gått vilse i skogarna kring Timmersdala. Som mc-förare i Hemvärnet har jag kört runt på småvägar och stigar. I söndags, ett dygn efter att mannen gått ut på promenad, stötte jag ihop med några personer som kan vara de som senast varit i kontakt med mannen. Den försvunne mannen talar inte svenska eller engelska. Det är möjligt att han frågat om vägen men kunde inte göra sig förstådd. Han var ännu inte polisanmäld som försvunnen och verkade inte vara i en nödsituation. Det var tre timmar efter att han börjat sin promenad.

Jag känner med paret som pratade med mannen men inte förstod vad han ville. De och många andra boende i området har visat ett otroligt engagemang. Jag känner och också med mannens anhöriga som väntar i ovisshet.

Innan jag somnar efter två dagars sökande med blöta kläder och förkylning, funderar jag över vad som är viktigt egentligen. Att somna hemma i min egen säng, att veta att mina anhöriga är där de ska vara. Att kunna göra mig förstådd.

Mannen hade antagligen inte försvunnit om han hade kunna kommunicera och nå fram med vad han ville. Jag somnar omtumlad av frustration, trygghet och visshet om att människor bryr sig om varandra.

Det har nu gått fem dygn. En förvärrad förkylning tvingar mig att låta bli att leta. Jag funderar vidare på hur viktig kommunikationen mellan människor är. Polisen deltar med helikoptrar, ridande poliser och polishundar. Polisen leder sökandet och fördelar uppgifterna åt Hemvärnet som i sin tur har olika frivilliga försvarsorganistioner att sätta in i sökandet utöver hemvärnssoldaterna. Bilkåren, hundförare från SBK, Frivilliga Motorcykelkåren FMCK (som jag tillhör), sjukvårdare med flera. De senaste dagarna har den ideella organisationen Missing People slutit upp och nu även Kustbevakningen.

I den här enorma insatsen är insamlandet och värderingen av information viktig. Alla som deltar i sökandet måste stämma av var de letat och vilka iakttagelser som gjorts. Det är inte bara värmekameror, hundnosar och GPS:er som gör jobbet. Utan fungerande kommunikation fungerar ingenting.