Kodad matta

Andra veckan på nytt jobb och redan på tjänsteresa. Har idag lärt mig om ett verktyg för e-learning. Jag lär känna en ny medarbetare. Vi har pratat om anhöriga som gått bort. Och pratat från varsin hotellsäng om bra och dålig e-learning.

Något gav mig idén till en matta som ser ut som en QR-kod. Finns det redan? Jag vill ha en. Koden behöver inte vara något särskilt mer än ett grafiskt mönster.

Huvudet snurrar. Intrycken hänger inte ihop. Pappa. Kod. Trött.

Knapparnas århundrade

20130307-223710.jpgNär jag var barn fanns det inga knappar att trycka på.

Farmor Alice, född 1909 reflekterade över utvecklingen under sitt liv. Hon växte inte upp med elektricitet eller någon spis med knappar eller vred. Inte heller någon radio.

Hundra år efter att Alice föddes släpptes Nokias E72, i juni 2009. Några år senare sveps det över släta blanka skärmar. Är knapparna på väg bort för gott?

Jag har fått ta över en mobil i mitt nya jobb. En med knappar på. Det känns nästan lite spännande att trycka på såna igen.

WordPress-app för alla lägen

Min favoriserade WordPress-app för att blogga till direkt från min iPhone kraschar vid start efter senaste uppdateringen till 3.5. Gårdagens #Blogg100-inlägg blev inte av eftersom jag vant mig vid att mobilblogga i stationärt läge från sängen. I alla fall de dagar som är fyllda av så mycket annat än att stryka tangenterna på min gulle-Mac.

**Note** If you are getting a stuck menu after the 3.5 update, simply swipe the grey bar at the top from left-to-right to get it working again. We are working on a fix for this issue and thank you for your patience!

Det verkar fungera att klappa snällt som utvecklarna föreslår för att få appen att fungera tills de fixat buggen. Ja men dåså. Äntligen kan jag gå och lägga mig tryggt igen.


26 februari, 2013

Ni finns en uppdatering 3.5.1 med buggfix för kraschen vid start av appen. Ordningen är återställd.

Ringa med knappar

Idag lyfte jag på en lur. En separat lur som satt fast med en vriden sladd i en låda med knappar på. Skärmen på lådan hade dålig upplösning och inte ens färg. En fast telefon. Hur kommer en sån att beskrivas i framtiden? Konceptet att ringa stationärt? Ingen frågar längre ”vad gör du” utan ”var är du” i telefon.

Jag har redan vant mig av vid en fast telefon. Vi har egentligen ett abonnemang men telefonen fungerar inte. Eller den bryter snarare all annan kontakt med omvärlden, med internet och digital-tv:n. Som om den inte ville bli utkonkurrerad.

Vår teleleverantör påstår att inget är fel. Men fel är det. Vi har valt att inte ha telefonen i jacket. Vi surfar hellre och tittar på tv. Den senare gör mest min man. Ni får tweeta mig @olifantmedia.

Digitalt deltagande – förändring i liten skala

Jag fortsätter min mission att få fler människor att delta digitalt. Att inte välja bort teknik som kan underlätta vardagen eller kommunikationen mellan människor för att tekniken känns onödig eller obegriplig. Jag vill gärna få människor att förstå vad det är de i så fall väljer bort. Att göra ett aktivt val och inte bara låtsas som att den digitala tekniken för kommunikation inte finns. För det gör den i allra högsta grad och blir bara mer och mer närvarande.

Eftersom det inte går att förändra hela världen hur gärna jag än vill börjar jag i det lilla. Med familjen, med mamma. Hon har aldrig haft en ny mobiltelefon. Hon var på den tredje avlagda från någon annan i familjen. Avlagd för länge sedan. Fortfarande med skärm utan färg. Utan färgskärm – du läste rätt! Och alltså utan kamera. Mamma slutade fotografera när film och framkallning blev för dyrt. En digitalkamera hade hon minsann inget behov av heller.

I över ett år tjatade jag för att få mamma att uppgradera sig till min Sony Ericsson C702. En mobil som jag trivdes med men växt ur. Efter fjorton månaders övertalningskampanj gick hon med på att prova. Om det gick att ringa på den.

Det är intressant att studera hur små barn tar till sig teknik. Det är inte särkilt unikt med filmsnuttar på spädbarn som kan hantera pekskärmar före pekböcker. Men för små barn är det naturligt och självklart. För en motsträvig 70+mamma är det en helt annan sak att bli omsprungen av ständigt ny teknik.

Jag förklarade menyerna, kameran och lanserade det nya begreppet MMS. En inre tonåring bubblade fram, som tycker att föräldern inte fattar nånting och inte lyssnar och jag ville helst skrika högt. Tydligen lyckades självbehärskningen för mamman tyckte att jag förklarade så tålmodigt och pedagogisk. Ett drygt decennium som universitetsadjunkt i praktiska och teoretiska mediekurser gett en del erfarenhet.

Hon såg hur jag använder min iPhone och provade att stryka över skärmen på sin ”nya” C702. ”Nähä du har ju en sån där mobil utan siffror.” Inte med pekskärm utan en som saknar siffror. Intressant beskrivning.

Efter upprepade genomgångar i små steg och övningar började mamman acceptera nyheterna. Plötsligt kommer det MMS med blommor, teprovning med vänninorna och resor. När vi träffas visar hon fler bilder i mobilen. Bilder som hon tagit eller fått skickat till sig. Ett paradigmskifte!

Jag lyckades förändra en liten del av världen.

Digitalt deltagande och utanförskap

Jag funderar mycket över hur man ska få alla människor att delta digitalt. Ännu har jag ingen fenomenal lösning. Kanske löser det sig med tiden. Men jag tror att många väljer bort en digital närvaro utan att riktigt veta vad det innebär. För att det verkar svårt, onödigt, dyrt eller för att man är emot digitala och sociala medier och i största allmänhet.

På en anställningsintervju för en tjänst som webbkommunikatör i en mindre kommun blev jag tillfrågad om nyttan med sociala medier, exempelvis Facebook. Säkert blev jag testad men det verkade finnas en stor personlig skepsis mot nyttan och tron att det skulle ta för mycket tid.

Jag redogjorde jag för den senaste statistiken i rapporten Svenskarna och internet 2011 som visar att den åldersgrupp som ökat mest på Facebook i Sverige det senaste året 50+arna. Intervjuaren var ett undantag.
www.iis.se/pressmeddelanden/rapporten-svenskarna-och-internet-2011

Det ligger i en mindre kommuns intresse att framstå som attraktiv, att motverka utflyttning, att locka företag och högutbildad arbetskraft. Att då vifta bort möjligheten att kommunicera och visa sig framåt i olika digitala kanaler framstår för mig obegripligt. Lika lite framgång hade jag i övertygandet  att en välkomnande och väl strukturerad webbplats med balanserad design är nödvändigt.

Enligt 24-timmarswebben finns krav på offentliga webbplatser som drivs av myndigheter och kommuner. Enligt EU skulle de här kraven vara uppfyllda senast 2010. Just den här kommunen har 2012 en lång bit kvar när det gäller struktur och att prioritera vad som är relevant information på sin webbplats. Jag visade konkreta exempel och gav förslag på förbättringar.

Jobbet stod mellan en annan sökande och mig och det var tydligen mycket jämnt. Man föredrog till slut den med journalistisk bakgrund. Givetvis är jag besviken över att inte ha fått tjänsten. Det fanns så mycket att utveckla på den digitala arenan och jag kände att det passade mig precis. I efterhand försöker jag trösta mig med att jag kanske inte hade kunnat förändra så mycket. Tyvärr.

Om en gammelmoster vägrar att använda en mobiltelefon med färgskärm – visst det kan jag leva med. Men en kommun som försöker backa sig in i framtiden gör mig riktigt bekymrad.

Svampar utan geotaggar

Gula kantareller i massor

Jag kommer aldrig att publicera geotaggade bilder på svampar. Om det inte är den på Stureplan. Bara så ni vet.

Jag är hjälpsam och ger gärna andra människor tips. Vanligtvis. Men i svampskogen växer habegäret och jag vill inte dela med mig till andra. Inte av svampstället. Eller som min man konstaterade. Han rensar, förväller, fryser och ger gärna bort svampar. Men att plocka dem, det får ingen annan göra.

Icke svammplockare förstår inte. Tar inte jag de där pyttesmå svamparna gör säkert någon annan det så det är lika bra att ta dem också. Med myggbett som kommer att hålla mig vaken och rispor i ansiktet av torra grenar tänker jag inte lämnat något åt någon. Ibland slår min man ut med armarna och annekterar allt från små knappar till gula trumpeter.

”Alla ska med!”

Att känna sig lite fiffigare än andra svampplockare som inte hittar kantarellerna under den där granen, bakom den där stenen, är löjligt roligt för självkänslan. Primitivt javisst! Att hitta en plats dit ingen annan når, där bara djur rör sig och iakttar oss är speciellt på ett annat sätt. Inte långt från en grusväg men otillgängligt, besvärligt och undanskymt så att ingen annan gör sig besvär.

En enorm gul kantarell i handen
Idag var vi på en sådan plats. Trodde vi. Kantarellerna hade växt sig enorma i ensamhet. Vi klarade av att lämna de små! När vi tänkt vända hemåt med tanke på den förestående rensningen hördes glada röster. En familj med hund skymtades med minst lika mycket svampar i sina påsar. Våra svampar, från vårt ställe – i deras påsar!

Bara hunden noterade vår närvaro. Vi lommade snopet iväg under tystnad med vår digra fångst. Nåväl, det räcker väl till dem men ändå…

Därför kommer jag bara att publicera bilder på svampar utan taggar. Så att vi inte möts i skogen.