Digitalt deltagande – en knuff framåt

För snart ett år sedan sökte jag och fick nästan en tjänst som webbkommunikatör i en mindre kommun. Jag kände att mina kunskaper hade passat perfekt för att utveckla, förnya och förbättra den digitala kommunikationen. Men det var jag inte ensam om. Först kom bevikelsen. Sen trösten om att jag kanske inte hade kunnat förändra så mycket om jag fått jobbet. Jag anade ett visst motstånd och skepsis, skrivit om tidigare www.metha.olifantmedia.se/2012/09/12/digitalt-deltagande-och-utanforskap

Nyligen, ett år senare, fick jag en förfrågan om att tillfälligt hoppa in och vikariera för webbkommunikatören. Hen har kämpat för att utveckla och förbättra webben och gjort ett mycket bra jobb utifrån förutsättningarna. Jag kastade mig över uppgiften att lösa alla problem som hopats när den ordinarie webbkommunikatören varit borta. Problemlösning och utveckling triggar mig.

Förutom att utveckla mig själv och mina kunskaper vill jag förbättra när jag ser lösningar. Men det kan gå för fort, vill för mycket. Andra hinner inte med. Jag måste bromsa. Men utvecklingen för digital kommunikation bromsar inte. Jag känner mig som medlare mellan en traditionell analog syn på information (snarare än kommunikation) och en exploderande digital revolution i jämförelse. Eller en digital verklighet och självklarhet för mig. Nu, här, idag.

Förskolorna och skolorna i kommunen har under veckan visat upp sin verksamhet. Fyraåringar använder obehindrat surfplattor inför fascinerade medelålders besökare. Kommunens framtida vuxna medborgare kommer att ställa helt andra krav på tillgänglighet, kommunikation och deltagande. Det går inte att sitta och vänta till dess.

Jag läser Brit Stakstons Gilla-bok på vägen till och från jobbet. Jag behöver inte hålla i någon ratt. Håller i boken som stöd och för att hitta argument. Märker att det finns nyfikenhet och förståelse för nödvändigheten att följa med i utvecklingen. Ljusningar. Kan jag på den korta tiden för mitt vikariat sätta spår? Inspirera, övertyga och sätta igång en process? I så fall förlåter jag dem som inte förstår. De kommer att få se.

 

 

Digitalt deltagande – förändring i liten skala

Jag fortsätter min mission att få fler människor att delta digitalt. Att inte välja bort teknik som kan underlätta vardagen eller kommunikationen mellan människor för att tekniken känns onödig eller obegriplig. Jag vill gärna få människor att förstå vad det är de i så fall väljer bort. Att göra ett aktivt val och inte bara låtsas som att den digitala tekniken för kommunikation inte finns. För det gör den i allra högsta grad och blir bara mer och mer närvarande.

Eftersom det inte går att förändra hela världen hur gärna jag än vill börjar jag i det lilla. Med familjen, med mamma. Hon har aldrig haft en ny mobiltelefon. Hon var på den tredje avlagda från någon annan i familjen. Avlagd för länge sedan. Fortfarande med skärm utan färg. Utan färgskärm – du läste rätt! Och alltså utan kamera. Mamma slutade fotografera när film och framkallning blev för dyrt. En digitalkamera hade hon minsann inget behov av heller.

I över ett år tjatade jag för att få mamma att uppgradera sig till min Sony Ericsson C702. En mobil som jag trivdes med men växt ur. Efter fjorton månaders övertalningskampanj gick hon med på att prova. Om det gick att ringa på den.

Det är intressant att studera hur små barn tar till sig teknik. Det är inte särkilt unikt med filmsnuttar på spädbarn som kan hantera pekskärmar före pekböcker. Men för små barn är det naturligt och självklart. För en motsträvig 70+mamma är det en helt annan sak att bli omsprungen av ständigt ny teknik.

Jag förklarade menyerna, kameran och lanserade det nya begreppet MMS. En inre tonåring bubblade fram, som tycker att föräldern inte fattar nånting och inte lyssnar och jag ville helst skrika högt. Tydligen lyckades självbehärskningen för mamman tyckte att jag förklarade så tålmodigt och pedagogisk. Ett drygt decennium som universitetsadjunkt i praktiska och teoretiska mediekurser gett en del erfarenhet.

Hon såg hur jag använder min iPhone och provade att stryka över skärmen på sin ”nya” C702. ”Nähä du har ju en sån där mobil utan siffror.” Inte med pekskärm utan en som saknar siffror. Intressant beskrivning.

Efter upprepade genomgångar i små steg och övningar började mamman acceptera nyheterna. Plötsligt kommer det MMS med blommor, teprovning med vänninorna och resor. När vi träffas visar hon fler bilder i mobilen. Bilder som hon tagit eller fått skickat till sig. Ett paradigmskifte!

Jag lyckades förändra en liten del av världen.

Digitalt deltagande och utanförskap

Jag funderar mycket över hur man ska få alla människor att delta digitalt. Ännu har jag ingen fenomenal lösning. Kanske löser det sig med tiden. Men jag tror att många väljer bort en digital närvaro utan att riktigt veta vad det innebär. För att det verkar svårt, onödigt, dyrt eller för att man är emot digitala och sociala medier och i största allmänhet.

På en anställningsintervju för en tjänst som webbkommunikatör i en mindre kommun blev jag tillfrågad om nyttan med sociala medier, exempelvis Facebook. Säkert blev jag testad men det verkade finnas en stor personlig skepsis mot nyttan och tron att det skulle ta för mycket tid.

Jag redogjorde jag för den senaste statistiken i rapporten Svenskarna och internet 2011 som visar att den åldersgrupp som ökat mest på Facebook i Sverige det senaste året 50+arna. Intervjuaren var ett undantag.
www.iis.se/pressmeddelanden/rapporten-svenskarna-och-internet-2011

Det ligger i en mindre kommuns intresse att framstå som attraktiv, att motverka utflyttning, att locka företag och högutbildad arbetskraft. Att då vifta bort möjligheten att kommunicera och visa sig framåt i olika digitala kanaler framstår för mig obegripligt. Lika lite framgång hade jag i övertygandet  att en välkomnande och väl strukturerad webbplats med balanserad design är nödvändigt.

Enligt 24-timmarswebben finns krav på offentliga webbplatser som drivs av myndigheter och kommuner. Enligt EU skulle de här kraven vara uppfyllda senast 2010. Just den här kommunen har 2012 en lång bit kvar när det gäller struktur och att prioritera vad som är relevant information på sin webbplats. Jag visade konkreta exempel och gav förslag på förbättringar.

Jobbet stod mellan en annan sökande och mig och det var tydligen mycket jämnt. Man föredrog till slut den med journalistisk bakgrund. Givetvis är jag besviken över att inte ha fått tjänsten. Det fanns så mycket att utveckla på den digitala arenan och jag kände att det passade mig precis. I efterhand försöker jag trösta mig med att jag kanske inte hade kunnat förändra så mycket. Tyvärr.

Om en gammelmoster vägrar att använda en mobiltelefon med färgskärm – visst det kan jag leva med. Men en kommun som försöker backa sig in i framtiden gör mig riktigt bekymrad.