Digitalt deltagande – en knuff framåt

För snart ett år sedan sökte jag och fick nästan en tjänst som webbkommunikatör i en mindre kommun. Jag kände att mina kunskaper hade passat perfekt för att utveckla, förnya och förbättra den digitala kommunikationen. Men det var jag inte ensam om. Först kom bevikelsen. Sen trösten om att jag kanske inte hade kunnat förändra så mycket om jag fått jobbet. Jag anade ett visst motstånd och skepsis, skrivit om tidigare www.metha.olifantmedia.se/2012/09/12/digitalt-deltagande-och-utanforskap

Nyligen, ett år senare, fick jag en förfrågan om att tillfälligt hoppa in och vikariera för webbkommunikatören. Hen har kämpat för att utveckla och förbättra webben och gjort ett mycket bra jobb utifrån förutsättningarna. Jag kastade mig över uppgiften att lösa alla problem som hopats när den ordinarie webbkommunikatören varit borta. Problemlösning och utveckling triggar mig.

Förutom att utveckla mig själv och mina kunskaper vill jag förbättra när jag ser lösningar. Men det kan gå för fort, vill för mycket. Andra hinner inte med. Jag måste bromsa. Men utvecklingen för digital kommunikation bromsar inte. Jag känner mig som medlare mellan en traditionell analog syn på information (snarare än kommunikation) och en exploderande digital revolution i jämförelse. Eller en digital verklighet och självklarhet för mig. Nu, här, idag.

Förskolorna och skolorna i kommunen har under veckan visat upp sin verksamhet. Fyraåringar använder obehindrat surfplattor inför fascinerade medelålders besökare. Kommunens framtida vuxna medborgare kommer att ställa helt andra krav på tillgänglighet, kommunikation och deltagande. Det går inte att sitta och vänta till dess.

Jag läser Brit Stakstons Gilla-bok på vägen till och från jobbet. Jag behöver inte hålla i någon ratt. Håller i boken som stöd och för att hitta argument. Märker att det finns nyfikenhet och förståelse för nödvändigheten att följa med i utvecklingen. Ljusningar. Kan jag på den korta tiden för mitt vikariat sätta spår? Inspirera, övertyga och sätta igång en process? I så fall förlåter jag dem som inte förstår. De kommer att få se.

 

 

Digitalt deltagande och utanförskap

Jag funderar mycket över hur man ska få alla människor att delta digitalt. Ännu har jag ingen fenomenal lösning. Kanske löser det sig med tiden. Men jag tror att många väljer bort en digital närvaro utan att riktigt veta vad det innebär. För att det verkar svårt, onödigt, dyrt eller för att man är emot digitala och sociala medier och i största allmänhet.

På en anställningsintervju för en tjänst som webbkommunikatör i en mindre kommun blev jag tillfrågad om nyttan med sociala medier, exempelvis Facebook. Säkert blev jag testad men det verkade finnas en stor personlig skepsis mot nyttan och tron att det skulle ta för mycket tid.

Jag redogjorde jag för den senaste statistiken i rapporten Svenskarna och internet 2011 som visar att den åldersgrupp som ökat mest på Facebook i Sverige det senaste året 50+arna. Intervjuaren var ett undantag.
www.iis.se/pressmeddelanden/rapporten-svenskarna-och-internet-2011

Det ligger i en mindre kommuns intresse att framstå som attraktiv, att motverka utflyttning, att locka företag och högutbildad arbetskraft. Att då vifta bort möjligheten att kommunicera och visa sig framåt i olika digitala kanaler framstår för mig obegripligt. Lika lite framgång hade jag i övertygandet  att en välkomnande och väl strukturerad webbplats med balanserad design är nödvändigt.

Enligt 24-timmarswebben finns krav på offentliga webbplatser som drivs av myndigheter och kommuner. Enligt EU skulle de här kraven vara uppfyllda senast 2010. Just den här kommunen har 2012 en lång bit kvar när det gäller struktur och att prioritera vad som är relevant information på sin webbplats. Jag visade konkreta exempel och gav förslag på förbättringar.

Jobbet stod mellan en annan sökande och mig och det var tydligen mycket jämnt. Man föredrog till slut den med journalistisk bakgrund. Givetvis är jag besviken över att inte ha fått tjänsten. Det fanns så mycket att utveckla på den digitala arenan och jag kände att det passade mig precis. I efterhand försöker jag trösta mig med att jag kanske inte hade kunnat förändra så mycket. Tyvärr.

Om en gammelmoster vägrar att använda en mobiltelefon med färgskärm – visst det kan jag leva med. Men en kommun som försöker backa sig in i framtiden gör mig riktigt bekymrad.